söndag 1 september 2013

"Sleep tight, don't let the bedbugs bite"

...eller hur man brukar säga för att önska en god natts sömn. Men det har jag inte haft på länge. I alla fall inte någon längre sammanhängande period. Senaste veckan har varit riktigt dålig, inte roligt efter att ha lyckats somna ett par nätter utan hjälp av insomningstablett
Nu börjar det kännas läskigt, för det som händer är att min vänstra sida somnar av totalt. Nu är det inte bara vänster arm som är bortdomnad, nu sprider det sig utmed ryggen nedåt rumpan likt en osynlig trädgren som verkar vilja sprida sig genom hela kroppen.
Det är väldigt stressande att ligga och känna hur man bit för liksom försvinner. Hur cm för cm liksom tappar kontakt med resten av kroppen. Så overkligt på ett sätt, samtidigt oerhört läskigt. Är det här nästan som att få en stroke och bli halvsidesförlamad? JÅ nej jag vet att jag bara inbillar mig, men ändå. Så fort jag sitter ner så domnar benet numer. Det känns ju inte vidare positivt. Är det en försämring på gång? Har nervtrådarna pajat på fler ställen? Är det här straffet för att jag inte lyckats komma igång med sjukgymnastik? För att jag inte orkat promenera varje dag? Vad tusan är det nu som ska krångla?
Ja frågorna är många men det blir väl så när kroppen inte fungerar som förväntat, eller tappar förmågan att fungera som förväntat. Det stör mig nåt vansinnigt. Och vem ska jag ta upp det med? Jag vet ju vad rehabläkarrehabläkaren sa om min värk och känselbortfall i vänster axel, arm, skuldra. "Operationens syfte var att stoppa försämringar, men det som blivit skadat är permanenta sa neurologerna".
Det kändes lite jobbigt att höra. Det krävs en hel del att insupa ett sånt besked att någonting är permanent. För alltid. För all framtid. Vem orkar tänka så långt? Hur inser man en sån sak? Hur smälter man ens sådan information? Det är som de brukar säga - det är då sorgearbetet börjar. En sorgedans över ett liv utan värk och smärta. Ett vanligt okomplicerat Svensson-liv som nu rubbats och satts ur sin tänkta bana.
Well well, jag vet hur fort Livet ändrar riktning. Så det är bara att svälja gråten och kämpa vidare. Nån dans på rosor hade jag nog faktiskt aldrig trott att jag skulle uppleva, vi kanske får uppleva det på ett litet annat sätt bara. Helt enkelt: "Fortsätt simma" som Doris i Hitta Nemo säger. Hon är verkligen mitt alterego med sitt dåliga minne och knasiga kommentarer. Men hon är en urskön blå fisk, och det vill jag gärna vara. Om än lite "vingklippt" (⌒▽⌒)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar