söndag 1 september 2013

Berättelsen om mitt avdomnade ansikte

Söndagen den 1 september

Usch vad läskigt. Åkte till närmsta bio-stad med tonåringen och hennes kompis, hade varit en sväng på Ica när jag plötsligt känner hur det liksom rinner sockerdricka över ansiktet, japp det domnade bort, likaså vänster ben. Hittills är det i vänster sida som alla försämringar visar sig i. "Sockerdrickan" bubblade omkring någon timme eller två, sen kändes det som jag tappat lite känsel i den sidan. Skumt? Läskigt? Svar: ja!!!

Måndagen 2 september

Ringde neuro-rehab på morgonen och rådfrågade om ansiktet. Förklarade att jag blivit mycket rädd, och om läkaren kunde kontrollera mig, eller nåt. Sköterskan ringde tillbaks på eftermiddagen (!) och hälsade att de inte hade någon "akuttid" men jag var välkommen dit den 18 september (!) istället. Va? Om tre veckor! (Jasså domningar är inget allvarligt eller så?) Läkaren hälsade dock att hon skulle försöka få tag på några neuro-kollegor för rådgivning. Jaha...det lät ju positivt? Som att "om jag råkar springa på dem ska jag försöka komma ihåg att fråga om domningar är normalt ett år efter op". Man blir så trött på Svensk vård!

Fredagen 6 september

Ringde vårdcentralen för rådgivning eftersom domningen kommit och gått under veckan. Talade med en "gammal" undersköterskekompis som var rak och sa att de lär ju inte kunna hjälpa mig fortare än neuro-rehab hade tid för mig. Tack så mycket. Tack NÄRHÄLSAN.
Ringde till neuromottagningen och frågade den sköterskan, om vad hon trodde om det hela. Nä de hade inte heller någon akuttid att erbjuda. Hade jag ringt Sjukvårdsrådgivningen? Eh. Nä jag ringde SPECIALISTMOTTAGNINGEN direkt, för det lät ju mest tryggt! Sköterskan föreslår att det enda är väl att åka till akutmottagningen i såna fall.

Allt prat med sköterskor gör mig orolig. Jag googlar om ansiktsförlamning/domningar och får några orsaker: borrelia, virusinfektion eller nervskador. Så jag ringer maken och frågar vad han tycker. Han tycker vi ska åka till akuten och få dem att kolla upp så jag inte lyckats åka på borrelia med. Sagt och gjort. Vi fixar barnvakter, åker till akuten och jag behöver bara vänta någon kvart innan jag kommer in. Två sköterskor lyssnar på vad jag söker hjälp för, de tar blodtryck, temp och puls. Inget fel där inte. Sen slår de upp min journal och ser att jag opererats i huvudet. Ojdå! Nä men här ska vi ju ringa neurologen och kolla vad som kan vara fel. Vi försöker få dem att förstå att jag borde inte bli sämre efter min operation, och nu är det ju ett år sedan den gjordes. Men de vill prompt få tag på neuromottagningen så vi får allt placera oss i soffan ute i väntrummet. Och som vi väntar. I över två timmar väntar vi. (Det går inte undan på en fredag kan jag konstatera). Tillslut får vi komma in till ett undersökningsrum istället för Bedömningsrummet. Men vi går in i ett personalrum verkar det som - vad tusan? Det visar sig såklart att det är överfullt på akuten. SUCK! Så en ny halvtimme tillbringas i nästa rum, innan en medicinläkare av rang "Mycket Ung" dyker upp, han lyssnar och konstaterar att "Jag får ta och kontakta en neurolog!" MEN SUCK! Vad hände de föregående timmarna då? En ny halvtimme väntar vi, och så dyker medicinläkaren upp tillsist med ett bistert uttryck. "Jag har pratat med neurologen men fick tillsvar vad kan vi göra som inte Du kan göra? Så jag har beställt en magnetröntgen till dig, så får de kolla ordentligt i ryggen osv.
"Jaha, ska jag göra den nu undrar jag", "Nä det blir nog om någon vecka", får jag till svar. Frågar honom lite snabbt om hans åsikt kring Concerta och nervsmärta (eftersom vuxenpsykiatern ansåg att min smärta kunde mildras med Concerta) och det höll inte medicinaren med om. Där ser man. Vem ska man tro på?!

Tisdagen 10 september

Här går det ju undan (ironisk). Får en röntgentid den 19 september. Samma dag jag först skulle till neuro-rehab, så jag får ringa och ändra den tiden vilket blir den 26 september.

Torsdagen 19 september

Kör iväg till röntgen. Visar sig (förstås) att det är nåt fel med röntgensängen, så jag kommer få byta ställning efter halva undersökningen. Totalt blir det 1 tim 40 minuter i den tjutande, trånga, klaustrofobisk-givande meckapären. Öronen tjuter som fasen efteråt och jag är väldigt trött. Åker hem och däckar i sängen, maken får hämta sonen denna dag. Jag är i dimmans värld.

Röntgensvaret berättar jag om i nästa inlägg.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar