onsdag 12 september 2012

Min operation

Har inte haft ork/lust att uppdatera hur allt har gått, men jag gör ett försök att komma igång med det ! :-)
För enkelhetens skull återberättar jag dagarna på sjukhuset allt eftersom de kom.


Dag 1 - Operation

Jag åkte alltså in söndagen den 19 augusti, resan ner i bilen var allvarsam men ändå behaglig. Kändes som "äntligen är det dags!".
Maken stannade en stund men åkte efter en timme för ärligt talat tror jag vi inte orkade sitta och glo på varann. Sedan satt jag och pratade med den andra tjejen som skulle operera sin cysta bakom ögat. Jag blev tidigt imponerad av hennes lugn då hon mest ryckte på axlarna och resonerade "det ordnar sig", precis som min man brukar säga. I alla fall försökte vi fördriva kvällen, vi tog vår hibiscrub-dusch och sedan en kvällsfika, då vi fick veta att våra operationer bytt plats, så jag skulle bli operation nr 2 och därmed fick vänta ännu längre. Blev väl lite sur förstås, men vad skulle jag göra? Det blev till att ta insomningstabletten och den var inte dum :-)

Väcktes kl 6 när de satte första porten i armvecket för dropp/mediciner. Kunde sedan slöa lite till i sängen tills kl 8, sen fick jag springa iväg och göra en synkoll, vilket gick bra. Väntan drog ut på tiden så därför blev droppet inkopplat. Men så tillslut, runt 11.45, kördes jag äntligen iväg för narkosen. Oj så proffsiga de var, lugna och pratade massor med mig. Lite syrgas och sen var jag väck ;-)

Det första jag hör sen är, "Jenny! Nu är operationen klar. Petter är här" (nåt sånt), så jag försökte öppna ögonen men kände hur världen snurrade. Kikade på maken och han såg märkbart tagen ut, stackarn! Sen kändes det som någon slängt mig i en karusell och jag kräktes. Jag hade tydligen gjort det ett antal gånger i samma veva då maken kom, skönt att jag inte mindes det! Märkte inte av någon direkt smärta, istället slangar och portar överallt - fyra på ena armen, en på vardera fot. Med slangar högt och lågt (inkl. kateter), så det blev lite trassel vid varje vändning vilket inte var så skoj förstås att få ont i ländryggen :-/

Klockan var alltså runt sju på kvällen när jag väcktes, och fram tills klockan tolv skulle mina reflexer kollas två (!) ggr/tim, därefter "bara" en gång resten av natten. Det betydde att de kollade ögonreflexer och jag fick klämma händer och vifta på fötterna. Därtill morfin och vändningar. Jag rullade runt som en morot ;-)
Eftersom jag var rätt groggy när Petter kom, stannade han inte så länge så jag låg kvar där och rullades fram och tillbaks, klämde händer och fick olidliga lampor i ögat :-o

Kvällen och natten förflöt tillslut, jag mådde helt okey men blev mentalt plågad av ett litet spädbarn som förmodligen opererats för vattenskalle. Hon låg och grät med jämna mellanrum, så jag ville gärna iväg till min avdelning, och dit fick jag komma runt 10 på tisdagen. 

Dag 2, tisdag

Hann ligga en liten stund själv på rummet innan maken dök upp igen och satt med mig en stund men det var nog mindre skoj så han spelade spel medan jag låg däckad  ;-) Sov i princip bort hela tisdagen, mörbultad "överallt". Slangar och portar överallt. Det kom morfin lite nu och då men åtminstone slapp jag medvetande-kontrollen ;-) Hade en hemsk mössa på huvudet över bandaget i bak, som gav mig sår på öronen så den lyckades jag i alla fall få ta bort.


Dag 3, onsdag

Tog bort både droppet och katetern och vågade dessutom gå på toan själv! Kändes skönt att slippa vara fast vid en massa slangar, nästan som att "flytta hemifrån". Prova mina vingar!
Vid ronden tyckte de att jag verkade ohyggligt pigg efter denna typ av operation och började snacka om att det kan leda till att jag förflyttas till hemsjukhuset redan om två dagar. Inte dumt!
Självaste Kirurgen hälsade på mig med och berättade att jag hade kommit med i studien för Tachosil, vilket betyder att jag fick ett särskilt material ditsatt på dura-hinnan, vilket är ett hästbaserat material så börjar jag gnägga antar jag att det funkar som det ska, eller...?!?! ;-)
Fick även besök av sjukgymnasten som kom med övningar som jag ska göra de första 5 veckorna, väldigt enkla som att tänja på skulderbladen, röra axlar upp och ner för att mjuka upp nacken. Än så länge får jag morfin vid behov och ihop med insomningstablett på natten. Sover gott på det!

Men dagens bästa besök stod min kära vän Rebecca för! Först hörde jag inte att hon kom in i rummet, sen hörde jag en söt röst som pratade och pratade, och tillslut fattade jag vem rösten tillhörde -hihihihi! Tänk vad tokigt det kan bli ;-) Blev uppvaktad med tidningar och en massa sällskap men det blev inte längre än någon timme, sen slog kroppen ifrån och jag fick ont i huvudet och kände att sömn var nästa grej på menyn.



Dag 4, torsdag

Jippie! Har lyckats duscha idag och i samma veva fick jag ta bort bandaget. Blev själv snopen, trodde väl ändå att ett så här pass rejält ärr ska "skyddas" ett tag, men nej minsann - det bästa är att det får syre och "vädras". Kan meddela att detta skiljer sig i vårt avlånga land! En bekant via Facebook, opererades den 13 augusti och blev både häftad bak i huvudet och fick inte ta bort något bandage första veckorna, vilket resulterade ett irriterat ärr med viss varbildning om jag minns rätt! Min kirurg ansåg att i nacken syr de för att undvika just infektion, då klamrar med all sannolikhet irriterar huden som man belastar vid sömn etc. Jag är då tacksam att jag blev sydd, för så här fint såg det ut under bandaget :-)


Genom studien fick jag göra en CT-röntgen och jag orkade gå dit och tillbaks men det tog på krafterna ;-) Måste vara försiktig! Återigen fick jag höra vid ronden att jag var så pigg så nu närmade jag mig förflyttning med stormsteg, förmodligen på fredagen!

Dagens bakslag var väl att jag fick byta rum :-( Hamnade av någon knasig anledning i en tre-sal men där fanns inga andra så det var väl i och för sig lugnt. Fick besök av min kära vän Hanna på kvällen och fick en beställning levererad i form av fruktsoppa och thekakor. För säkerhetsskull hade hon köpt med en massa choklad, för det går ju alltid ner! Men ack så gott det var att dricka något annat än nyponsoppa, vilket varit min huvudsakliga föda de senaste två dagarna! Men ont krut förgås inte så lätt.

Denna kväll avstod jag morfin vid sänggången och tog bara värktablett och insomningstablett. Fast det gick inge vidare, två timmar senare låg jag som en uggla i sängen och kunde inte somna. De tog till med släggan och gav mig morfin ändå, men denna gång gick det väl inte som jag hade hoppats. Istället för att bli lullig och nöjd, så mådde jag illa som attans och var nära att spy :-/ Vi konstaterade på morgonen efter att min smärta hade nog sjunkit under "morfin-nivån", så nu behövde jag förmodligen inte mer av den varan!

Dag 5, fredag

Sista dagen på Sahlgrenska, och hade jag vetat vad som väntat hade jag nog dragit täcket över huvudet när ronden kom istället för att jubla över att de skulle köra mig till Skövde SKAS. Först skulle de kolla om jag kunde åka iväg, vilket inte gick helt plötsligt. Men två minuter senare dök sköterskan upp igen och ändrade det där "nejet" till ett "Nu är det fixat! Du får åka till Skövde!", så inom en timme dök sjukvårdstransporten upp och jag var på väg "hemåt". Var rätt mör när jag kom fram till Skövde och väl på plats väntade en gammal väninna och gjorde mig sällskap då jag försökte käka (inte ens Felix paj gick riktigt ner!). Då fick jag veta att jag hade bara plats över helgen eftersom det fanns bara plats i en tvåsal, där patienterna var hemma på permis över helgen! Men vad i hela friden? Både kirurgen och ronden teamet hade ju sagt att jag skulle nog bli upp emot fem dagar till på sjukhus? Och här skulle de kicka ut mig efter två dagar? Medan jag åt dök det upp någon ung AT-läkare som tyckte det var lämpligt att utsätta mig för en massa reflextester osv, trots att jag var likblek och ganska så mör efter resan. Och den läkaren sa att jag fick stanna ett par dagar, över helgen. Men att han bokstavligen menade att jag skulle skrivas ut på en söndag, begrep jag inte först. 

Dag 6, lördag

Äntligen besök av familjen och en väninna! Fick dock bara träffa de största barnen då minstingen ansågs för påfrestande för att kunna följa med ;-) Väninnan åkte innan familjen kom, så min man fick tillsammans med mig höra från sköterskan att jag med all sannolikhet skulle skrivas ut kommande dag eftersom det var fullbelagt på avdelningen. Dessutom läkte ju såret så bra så att skicka hem mig till en två-åring verkade ingen se som ett hinder för min rehabilitering. (Jäkla dårar)
Maken var nära att explodera medan jag betedde mig som en förstående anhörig, istället för den patient jag var. Jag sa till honom att jag får väl prova att sova hos min mamma några dagar och det tyckte så klart sköterskan lät som en bra idé. Det gick väl så där att sova den natten, beklagade mig massor för en av sköterskorna och försökte vara tydlig med allvaret bakom en operation likt denna. Men vad kan de göra liksom?

Dag 7, söndag

Smått uttråkad fick jag till sist träffa en läkare! Halva dagen gick och det kändes för jävligt att behöva ringa efter min mamma sent på eftermiddagen, så jag var tydlig när jag pratade med bakjoursläkaren och sa att jag tyckte det var urbota dumt att jag skulle åka bil nyopererad fram och tillbaks, eftersom det låg ett besök med neurologen inbokat på måndagen. Detta höll jourläkaren med om och sa att de hade ordnat så jag skulle få sova i en av besöksrummen vilket låg längst bort och bara var för sällskap. Helt okey med mig, så länge jag slapp åka fram och tillbaks över 12 mil. För första gången började jag dock fundera på om sköterskorna hade någon större erfarenhet av vad min operation gällde, för när min säng skulle flyttas till besöksrummet så tyckte en sköterska att jag kunde väl ta min väska och följa efter henne. Men då rann bägaren över och jag sa syrligt att jag fick absolut inte bära nånting! Vet inte om hon fattade varför i slutändan, men jag tror de har ett och annat att lära på den avdelningen :-/

Sov väl inte så värst mycket den natten, nu började det märkas i kroppen att man legat i en sjukhussäng de senaste dagarna, så på måndagen när neurologen kom och pratade med mig så bad jag om att bli utskriven eftersom jag medicinskt sett var färdigbehandlad, men även för att jag blivit stressad över det faktum att de inte hade en äkta plats till mig utan hade låtit mig sova i besöksrummet :-/
Läkaren höll med och undersökte mig en snabbis och sedan var jag fri från ett politiskt hårt åtdraget sjukhus!



3 kommentarer:

  1. känner igen det där...tyvärr....dagens sjukvård.....morr....håller tummarna att det blir bra ändå. kramar

    SvaraRadera
  2. Vilken resa du gjort....och din familj! Skönt å se att du iaf mår bättre! (?) Krya på dig ordentligt nu! Kram

    SvaraRadera
  3. Men fy fasen för hur de behandlade dig i Skövde. Varför är jag inte förvånad tro?
    Vilken resa du har gjort!

    Kram

    SvaraRadera