onsdag 15 augusti 2012

Sakta men säkert...

Dagarna tuffar på, eftersom hela familjen fortfarande är hemma så är det fullt upp med vardagsbestyren. Vad ska vi äta? Ungarna vill leka och skjutsas hit och dit. Allt flöt på bra tills Lilleman gick och skadade sig.
En studs ur soffan som gick så makalöst snett så han slog näsan i soffbordet och fick ett rejält jack mitt över näsbenet. Jag blev helt tom i skallen, det gick inte att ta in på något vis där han grät och ett hål liksom gick rakt in så näsbenet syntes. Herre jösses! Vad gör vi? Akuten förstås!!! Oj fixa barnvakt till tjejerna, ringer du? Packa väskan med blöjor, kläder, välling. Maken är helt förstörd, han satt bredvid när det hände men hann aldrig reagera. Full med ångest och skuldkänslor. Jag irrar runt i jakt på något att täcka såret med. Av ren flax hittar jag ett plåster som dottern hade ovanpå droppet för evigheter sedan då hon låg på sjukhuset. Där finns långa strips som jag försöker trycka fast på pannan. Halvt omöjligt med en hysterisk unge som omöjligt kan förstå att mamma förtöjdp hjälpa honom. Barnvakt på väg, vi drar iväg direkt. Tid sedan olyckan: 20 min. Wow, kanske ska jobba inom vården igen när det blir dags? :-P

Måste skriva av mig det som har hänt. Hela veckan har ju påverkats av detta och slarvet på akuten. När vi kom in på akuten så gick vi raka vägen till ett undersökningsrum. Sköterskan tog uppgifter och kort anamnes och ringde direkt efter jourhavande öron-näsa läkaren. Vi väntade drygt en halvtimme, sen kom hon och på en kvart hade hon sett till att han blev limmad i hålet och tejpad. Inget mer. Men gud? Hon hällde ju typ allt lim i hålet snarare än på kanterna? Sonen blev hysterisk för han fick lim på ögonen så de satt fast. Är människan nykter?
Vi undrade om inte såret krävde att sys pga det djupa hacket men det var det bästa att limma, fick vi till svar. Fem dagar skulle tejpen sitta sen skulle det ha läkt. Jaha? Sen liksom stack läkaren så det var väl bara för oss att åka hem. Vi hann precis stanna bilen framför huset så kräktes pojken. Men shit! Det var ju ingen som undersökte honom för hjärnskakning? Maken ringde genast sjukvårdsrådgivningen som sa åt honom att vända tillbaks. Jag föreslog att det kan ju bara vara chocken som släpper, så vi kanske kan avvakta nån timme? Men då hade de redan sagt att de ville inte utesluta inge blödning, så maken drog igen. Tjugo mil på tre timmar. Väl åter så tog de blodtryck och kollade honom noga men kom fram till vad jag redan misstänkte, att chocken hade släppt.

Morgonen efter började han svullna upp, liknade Erik Stoltz i "Mask" från 80-talet ;-) men natten mot söndag vaknade han 3.30 och höll igång till 5.30 då vi höll på att somna om, och plötsligt ser jag att det rinner en blodblandad sörja genom plåstret. Å nej!!! Vad tusan? Det blev om ny tid till akuten, denna gång i stan intill så vi slapp åka 6 mil extra. Men läkaren ansåg inte att det var någon infektion. Han lät plåstren sitta kvar och gjorde sin bedömning ändå. Hm.

Hem och det var full fart på pojken, tills dagen därpå (måndag 13e) då det rann ännu mer ur såret då han sov middag. Besök nr 4 till vårdcentralen som skickade iväg maken igen till Skövde och akuten. Vid det här laget började vi bli så irriterande och frustrerade för nu började det bli väl nära min operation, och att åka skytteltrafik till sjukhuset vore ju ingen höjdare. Nästa doktor bedömde att såret blivit felbehandlat utan tvekan, och därför skulle sonen få en tid till öron-näsa för bedömning. Förmodligen blev det att söva honom, rensa såret och skära rent runt omkring och tillsist sy igen det.
Återigen kom maken och sonen hem, och återigen fick jag plåstra om honom. Märkligt att mina gamla undersköterskekunskaper kom till användning ;-)


Onsdag åkte de sedan in, och på plats bedömer läkaren att penicillinet behöver verka ytterligare några dagar då det var alltför infekterat. Ja ha, gissa när han fick tid för detta? Givetvis på min op-dag, nej tack sa maken och flyttade fram det till onsdag den 22a. Då ska ju bara de stora barnen börja skolan, så återigen måste vi ordna med skjuts och hämtning, och det är inte så bara. Svärfar må vara bonde, och jobbar ofta hemma omkring men det är aldrig säkert. Svärmor jobbar. Min mamma är sjukpensionär och har redan ställt upp så det börjar bli dags för ersättning :-P Därför är det så gott när man får hjälp utifrån, denna gång av en klasskompis till yngsta dottern. Jag ställde själv upp som simskolechaufför i juni så att få en tjänst återgäldad är ju toppen, tack Catrine! :-)

Nu börjar i alla fall såret att läka så det blir väl en bedömningsfråga om de ska riva upp och sy om. Vi får hoppas på det bästa! En sak är då säkert: att maken tänker klaga på hur de behandlat Anton! En tvååring ska inte behandlas som en slit och släng-patient. Han blir så rädd när han förstår att han ska in på sjukhuset, det behövde inte bli så här om bara första läkaren hade tagit god tid på sig och tänk till lite, förstått att han snarare behövde stanna över natt och övervakas och få såret ordentligt omhändertaget. Nu har jag rensat hjärnan på denna händelse, så nu är det fullt fokus framåt! :-)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar