torsdag 17 maj 2012

Tant Ingegärd till er tjänst!

Har haft några motiga dagar vad gäller värk och ork, och det skrämmer mig lite eftersom det trots allt är ca 4 månader tills operationen. Kommer jag orka härda ut tills dess?
Jag brukar vanligtvis ta det lugnt (enligt mig), och försöker att inte hitta på alltför mycket varje dag eftersom det får jag betala på eftermiddagen/kvällen genom att vila eller genom att få mer ont.

Det som nu pågår tycker jag inte alls om för jag pysslade lite med tvätt och plock igår och kom inte ur sängen när jag vilade samtidigt som lilltrollet på eftermiddagen! Maken fick allt fixa maten (den hade jag i alla fall planerat), och underhålla kidsen. Det är liksom fullt upp med att hålla ordning på lilltrollet, han vill väldigt gärna gå ut när han sovit på eftermiddagen och nu får systrarna helt enkelt hugga in och bistå oss som barnvakter. Med varierande resultat förstås. Mest får de jaga honom och akta så han inte klättrar upp på alla möjliga ställen, eller hamnar i grannens vattentunna, eller kastar någon stor sten osv. Han är attans aktiv helt enkelt! Folk kanske inte tänker så värst mycket på hur det kan påverka en redan restriktiv familj som i pricip är en mamma kort vad gäller omhändertagandet och en kille rikare som är grym på att skapa kaos varthän han går ;-)

Jag kan greja med det mesta i min takt, eller rättare -jag måste ju undvika allt som innebär lyft om möjligt och det är väl inte det enklaste med en kelgris till 2-åring. För att försvåra det hela vill han så klart helst sitta hos mamma, eller rycka mig i benen osv...Listan blir lång! Men så har benen börjat svika mig, muskelsvagheten har helt enkelt blivit värre och jag börjar känna mig själv som en 85-årig tant eftersom jag stapplar och ibland snubblar fram. Ingen rolig upptäckt!
Diskuterade med maken ifall jag borde försöka vara lite mer aktiv, och träna på att gå fler promenader etc för att förbättra konditionen/orken men det insåg vi att det blir ju moment 22 eftersom nervsignalerna förmodligen tappat styrkan och inte riktigt når fram till hjärnan så det spelar förmodligen ingen roll. Ogilla!
Och i det stora hela innebär det så klart att det kanske blir bara sämre och sämre, vilket får mig att oroa mig inför sommaren och de småprojekt som vi tänkte hitta på med barnen. Att åka till Skara Sommarland kanske inte är så självklart längre, därför har vi tänkt att engagera våra vänner så maken får lite hjälp med främst det yngsta trollet. Hoppas vi kommer iväg!

Vår resa upp till Norrland kanske också måste åsidosättas, för sitter jag för länge så domnar det i benen eller rumpan, inte så nice när det är drygt 75 mil till mina systrar. En sådan resa borde nog delas upp i flera stopp men det skulle innebära övernattningar och då rusar ju kostnaderna iväg. Sova i tält är väl inte vår grej riktigt.

Ja ni kära läsare, det verkar kanske som ett negativt inlägg men det är ju bara fakta. Så här långt har det alltså gått, jag tappar saker oftare. Jag har svårt att läsa i tidningen/på datorn, jag orkar ungefär hålla mig på benen någon timme och sen måste jag ta en paus nästan lika lång. Fixar vi det här tills september? Fixar jag det? Hur fixar vi det bäst för barnen i sommar? De små hade vi tänkt få gå på förskolan/fritis tills maken tar semester v. 29, det tror jag de fixar. Vi har ju inget val egentligen, för att vara själv med lilltrollet funkar någon dag här och där, eftersom jag tappar orken så fort och han behöver nästan vara ute två gånger om dagen. Det spelar ingen roll om jag får hjälp av tjejerna eftersom det mest innebär att jag måste tjata på dem för att få hjälp. Sen blir det mest skrik och gap från 7-åringen när hon väl ska passa lillebror. Det blir för slitsamt bara det :-/

Jag skrev det i förra inlägget och nämner det igen, tänk att det faktiskt går så långt som att man måste åka på en rejäl smäll för att uppskatta de enkla sakerna! Att kunna knyta skorna, böja sig ner, åka och handla - självklara saker som alltid funkat och inget man direkt värderat eftersom det ter sig så automatiserat. Det är tur att pussar och kramar från nära och kära betyder så mycket! Särskilt när lilltrollet säger "ää-ckar dig!" Jaa jag älskar dig med, godingen!!!

Önskar er alla en skön ledighet, ta alla måsten med en nypa salt och njut med familjen!

2 kommentarer:

  1. Man måste få skriva negativt ibland och är det någonstans du ska göra det så är det på bloggen. Låter som du kommer att behöva mer och mer avlastning! Varför så lång väntetid på operation när cystan trycker på nerver redan nu?! Låter rätt akut redan nu..

    SvaraRadera
  2. Tack Tove, ja visst är det väl det som är grunden med en blogg -att fritt vräka ur sig all den skit jag bär på; oro, ångest, glädje, osv ;-)
    Väntetiden beror väl på iaf på en orsak - de går in i semesterperioder nu och vill inte ha så många ny-op över sommaren. Men visst känns det hemskt att märka hur jag sakta blir svagare i muskler osv. Smått panik ;-)

    SvaraRadera