torsdag 5 april 2018

Försäkringskassan - ett lotteri

Jag har läst om en kille i min by som har stora svårigheter med Försäkringskassan och sin sjukskrivning. Han har svåra nervskador och tar en hög tabletter varenda dag för att ens orka röra sig mellan sängen och soffan - och han har trots detta fortfarande ont. Det låter ju inte som att den killen är särskilt aktuell att köra ut i arbete igen, inte sant?

I samma dagstidning har vi fått följa en lokal politiker som blivit utbränd, som trots detta behåller sitt politiska åtagande aktivt för "det är ju på hobbynivå". Han får minsann sjukpenning utan större omsvep vad det verkar. Men smärt-killen i min by har gång på gång hotats med indragning och så sent som nästa vecka ska han sända in kompletterande intyg mm för att styrka anledningen varför han inte kan arbeta.

ALLTSÅ VAD F-N? 

Först och främst! Jag har varit konstant sjukskriven sedan 2012. Jag fick en personlig handläggare efter 90 dagar enligt reglementet, och denne har alltså personligen följt med mig på neuro-rehab för möte med min neuro-läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och även Arbetsförmedlingen för att jag i botten inte har haft ett fast arbete innan min sjukdomsperiod. Jag har arbetstränat över 18 mån (blev nog bortglömd där en period), jag har gjort en försäkringsmedicinska utredning enligt min FK handläggares önskemål. Jag har deltagit på möten igen mellan FK/AF - sedan FK/AMU där jag nu står inskriven. Jag arbetstränar just nu för andra gången för att bedöma min arbetskapacitet. Detta enligt reglementet för den som är arbetslös.
Jag kan inte någonstans se att killen "Assar" har fått vara på rehab under utredning. Jag kan inte se att "Assar" därefter blivit tillsagd att arbetsträna vare sig på gamla arbetet eller något nytt - och till saken hör ju att han blivit av med sitt jobb...! SÅ! Vad är detta för jävla lotteri som FK tillhandahåller? Vi sjuka/skadade etc människor har en försäkring som ska täcka vid tillfällen som dessa i livet. Och då är det så orättvist att ödets lott tycks kicka in vem man får som handläggare! Har jag en väldigt inkännande, empatisk och schysst handläggare och ska skatta mig lyckligt lottad? Eller har bara "Assar" haft sån jävla otur att han tilldelats någon paragrafryttare som inte kan se personen framför sig som skriker av smärta? Hur är det ens möjligt?

Nu rasar debatten i ortstidningen kring denna orättvisa: "hobby" politikern som sitter i socialnämnden (av alla ställen...) som emellanåt ska ta livsomvälvande beslut - akuta beslut om ex omhändertagande av barn etc. Han som har en utmattningsdepression ifrågasätts inte. Han börjar inte arbetsträna på låg nivå på sitt jobb som lärare, han blir tydligen vare sig ifrågasatt eller ens hotats med indragen ersättning. Till råga på allt har mannen mage att utbrista: "jag bryr mig inte om pengarna...!" Men så trevligt! Skicka dom till Assar då! Det ska inte gå att sitta på sina höga hästar och på nåt vis bedömas som "förmer" än andra. Det fullkomligen suger FK!

Inget kirurgiskt ingrepp är easy-peasy!

Jag är med i en bukplastikgrupp på Facebook och förundras ofta över kroppshetsen rent generellt bland oss av det kvinnliga könet. Vet inte hur många smala tjejer som bokstavligen förfäras över att deras mage är lite skrynklig (i mina ögon alltså), möjligen något uttänjd men att lägga sig under kniven för att fixa till - verkligen?!?!?!
Jo jag vet - allas lidande är ju något som de upplever som ett problem, jag vill inte förminska detta. Jag vill snarare ge er lite distans och en positiv självinsikt för att i möjliga mån undvika kirurgi. Om inte annat varna er lite som kanske har samma problematik som mig idag med lågaktivitet och problem med smärta, domningar etc.

Det är ganska så snart 6 månader sedan jag opererade bort 2,4 kg hud från min buk efter 30 kgs viktminskning. Jag mådde riktigt bra fram till v 5-6 efter op (i december) då jag kände hur min mentala men även kroppsliga ork flög all världens väg. Upprepande munsår på besök (herpes), superförkylning och gud vet vad. Sömnproblemen drog sedan igång i januari och jag bad vårdcentralsläkaren om hjälp med insomningstablett (Zopiklon) för min kropp fixar inte sömnbrist vidare väl. Det gör väl ingen, men jag har verkligen inga extra depåer att ta ifrån med en energinivå på 50% så att säga. Så till och från under säkert 6-8 veckor har jag således fått använda mig av Zopiklon för att få sömn när det verkligen gäller, som då jag nu ska arbetsträna eller har haft möten etc. Jag har frusit som en idiot - växlat mellan varm och kall så vintern kändes verkligen som ett extra insatt plågoperiod för att tortera mig ännu mer. Jag svullnar fortfarande över buken och har en rejält bula ovanför midjelinjen vissa dagar, så det har bara varit för mig att dra på mig kompressions-spanxen igen. Ja det har gått så långt så jag bokade en tid till vårdcentralen för att utesluta så jag inte har problem med lymfkörtlarna då jag även svullnar insida lår så benen ser helt uppsvällda ut. Grejen med lymfödem (eller endast ödem) är att det kan uppkomma efter kirurgi likt den jag har gjort, särskilt då man lagt ett snitt så lågt ner så nära lymfkörtlarna i ljumsken. Fast mina symptom är inte så säregna så det är troligtvis ingenting. Det kan vara så enkelt som att för låg aktivitet i kombination med dålig kost och brist på vitaminer, mineraler etc gör att kroppen bråkar med en. Jag har en vibrationsmaskin i källaren så bara jag får klartecken att använda den ska jag planera in 10-15 min/dag vilket är allt som krävs. Att det ska va så förbannat svårt? (AAAAA-DHD!!)

Hade även fått Circadin utskrivet för sömnen, men då mina smärt- och tinnitusproblem är så beroende på dagsformen så kände jag att det inte är rätta lösningen för stunden. Höll väl på 2 veckor med dom och tyckte det blev verkligen inte bättre med sömnen. Blev nästan stollig! Sen häromdan började jag lite lätt med dom igen för att verkligen kunna utesluta dem och berätta för läkaren varför - då dröjer det inte mer än att under andra natten så ligger jag precis sömnlös hela natten! Det var så hemskt att känna att hjärnan rushar på men kroppen har ont och är trött! DÅ slog det mig - vilka biverkningar finns för Circadin?! Läste på FASS och mycket riktigt - Se nedan! Har markerat de som verkar stämma in på mig;

Mindre vanliga: (kan förekomma hos upp till 1 av 100 personer)

Irritabilitet, nervositet, rastlöshet, sömnlöshet, onormala drömmar, mardrömmar, ångest, migrän, huvudvärk, letargi (slöhet, bristande energi), rastlöshet förenad med en ökad aktivitet, yrsel, sömnighet, högt blodtryck, smärtor i övre delen av buken, magbesvär, sår i munnen, muntorrhet, illamående, förändringar i blodets sammansättning som kan ge en gulfärgning av hud och ögon, hudinflammation, nattliga svettningar, klåda, utslag, torr hud, smärta i armar och ben, klimakteriesymtom, känsla av svaghet, utsöndring av glukos i urinen, för mycket proteiner i urinen, onormal leverfunktion och viktökning.

SÅ gissa vilka som åker så långt pepparn växer?! ;-)

Ciao friends!

torsdag 25 januari 2018

Nyinvigning!

Hej hej hallå alla!
Det var sannerligen inte igår! Ett nytt år hägrar - 2018 - vad kommer det att fyllas med, tro? Jag hoppas att få klart min arbetsbeprövning, det har tagit sin tid att få igång den. Nu i februari har jag varit "hemma" sedan 2015 då min förra rehabiliteringsträning avslutades, bara sisådär ett halvår efter planeringen...som resulterade i en utmattningsepisod igen. Ni förstår, som ADD:are har man en slags inbyggd kompass för arbetsmoral och arbetslojalitet. Vad menar jag med det? Jo, att man anstränger sitt yttersta för att prestera och utföra ett "väl godkänt arbete", om man skulle omsätta det i det gamla betygssystemet. Då är det inte ovanligt att man förtar sig och gör mer än man borde, men eftersom den där inre mätaren är paj för vad som är "lagom", så kör man på! I mitt fall innebär det att jag gärna hittar på lite extra att göra på min arbetsplats, inte tar pauser då jag borde och gärna hjälper till om det så görs hemma på fritiden.

Då, februari 2015 hade jag en massa möten med min arbetsterapeut, min handläggare på arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Det visade sig att min rehabperiod egentligen skulle ha avslutats och utvärderats ett halvår innan, typ september 2014. Men jag glömdes väl bort. Hamnade mellan stolarna, och när så min handläggare på AF meddelade att hon skulle sluta så frågade jag hur länge jag skulle arbetsträna - varvid misstaget upptäcktes. Ruta 1?

I bedömningen som arbetsterapeuten på AF gjorde konstaterades det att jag hade en väldig ojämn energinivå, den gick aldrig över 25% och jag upplevde mig ständigt hjärntvätt i olika grader. Det rekommenderades att lämplig arbetsplats/praktikplats behöver vara lugnt och stillsamt utan för mycket intryck eller ljud pga min tinnitus och "intryckskänslighet" som gör mig trött fort. Var finns den arbetsplatsen tänkte jag redan då? Bibliotek? (jag är ju inte ens utbildad bibliotekarie?) Mindre företag och deras kontor? Ja problemet är väl att jag kan inte på egen hand ansvara för lämplig arbetsplats så även detta stod med i utvärderingen.

Sammanfattningsvis har tiden sedan dess tills nu 2018 i princip rusat iväg och inte lämnat så mycket spår i mitt dåliga minne. Jag upplever att det tog över ett år att återhämta mig från "utmattningsepisoden", plus att jag opererades september 2015 för min övervikt och den resan i sig tog mycket kraft. På 9 månader gick jag ner 30 kg och för någon med mindre energitank än gemene man tar det hårt både psykiskt och fysiskt. Innan sommaren 2016 sökte jag för bukplastik och blev beviljad av landstinget för detta ett år efter min gastric Sleeve. Att sköta rutinerna som en sådan överviktsoperation medför är en rätt stor omställning, och för mig har det fortfarande inte blivit en daglig rutin - det är svårt att äta regelbundet när man inte känner hunger, svårt att tugga långsamt och att avstå dryck helt går inte för då sätter jag i halsen. Men jag gör så gott jag kan utifrån min förmåga.

Hösten 2016 fick jag ett mentalt ryck och i samråd med maken fick vi för oss att sälja huset för att söka nåt nytt lite mer avskilt på landet men helst i utkanten av vårt lilla samhälle. Detta medförde lite renovering och jag kände mig så klart motiverad av detta projekt så rätt så direkt började jag att tömma de skåp och skänkar som innehöll saker som inte användes i vardagen. Jag körde låda på låda till svärfars gamla hus och vi förberedde huset för visning. Samtidigt hittade vi ett hus/mindre gård som kändes "perfekt" och det gav ju också en slags kick att kämpa för att få vårt hus sålt och kunna lägga bud på det. Istället såldes det medan vi väntade och väntade på intressenter av vårt. Mäklaren var så himlens pepp och fick oss att välja ett högre utgångspris som vi nog innerst inne visste var lite väl entusiastiskt satt :-/ Vårt hus lades ut i september och det kom ett handfull besökare på den öppna visningen och vi tyckte så klart det kändes trist. Julen kom och det hände precis ingenting. Förutom några visningar vilket innebar en ökad press på mig indirekt att hålla huset i "perfekt skick" - inte att rekommendera någon med ADD.

När det nya året 2017 började hade vi ett nytt hus vi vart intresserade av men där nånstans insåg vi att priserna i vår kommun var galet höga och vårt var fortfarande för mycket i behov av renovering, särskilt källaren som behövde nytt ventilerat golv. Vi hade ingen inbyggd altan utan en uteplats under tak vilket givetvis många fann negativt och inget de var villiga att betala begärt pris för. Vi började tappa modet och i mars bestämde vi oss för att vi inte orkade med försäljningen utan att det bästa blev trots allt att stanna kvar.

Under april 2017 fick vi äntligen komma till barn- och ungdomspsykiatrin för att utreda dotterns misstänka adhd/add problematik. När vi väl kom till BUP och deras externa utredningsteam krävdes det endast ett besök för att fastställa diagnos och mycket riktigt så gjorde hon mig sällskap som ADD:are. Ett par veckor senare slutade hon åk 6 med precis godkänt i alla ämnen utom matematik. Det blev en lång sommar som hon främst tillbringade på sitt rum pga energibrist.

Eftersom vi avstod från att sälja huset kollade vi med banken om det fanns utrymme för renovering av ovan nämnda ställen: nytt källargolv samt inglasad altan. Banken gav klartecken och därmed påbörjades en ny omgång med energikrävande arbete för oss båda. Min man var rena Hulken och gav järnet med att fixa i källaren, och som alla vet så går det sällan som man tänkt. Hela golvet var nämligen tjärat, vilket kunde innebära att han blev tvungen att bila om hela gillestugan + sovrummet bakom. Tack och lov gav Anticimex klartecken för att det inte behövdes, så under 5-6 veckor jobbade han för fullt med att få golvet klart. Mitt uppdrag var att måla och tapetsera vilket jag gjorde bit för bit på kvällarna eftersom jag upplevde att jag fick jobba ostört då från barnen och djurens krav på uppmärksamhet.

Jag måste få skryta lite och klappa mig på axeln för jag tycker ändå att jag jobbade i min takt och inte förtog mig alldeles. Jag kom på mig själv med att fantisera om att "målare kanske vore nåt för mig?" men så inser man ju att var finns den arbetsgivaren som låter mig tapetsera i min takt, typ 2 våder per dag?! Hm....🙈

Juni-juli blev ingen trevlig månad för familjen eftersom all makens lediga tid och den gnutta energi jag hade över gick till att färdigställa gillestugan. Det blev en del hämtmat kan jag lova, men vår tacksamhet för matkassen är enorm! Den är verkligen behändig för familjer som lider av ork och tidsbrist. Det tar tid att komma på matsedlar som både är bra rent näringsmässigt sett och som inte är korv och makaroner var tredje dag! Så har ni inte testat detta - rekommenderar jag varmt Icas matkasse.

Altanen spikade min man ihop på knappt en vecka!!! Jag är verkligen djupt imponerad av hans kunskaper som snickare likväl som beslutsamhet. Jag försökte hålla de vanliga rutinerna rullande och eftersom det var sommarlov så sprang alla ungar omkring så vi försökte få alla att hjälpa till så mycket som möjligt. Makens mål var att bli färdig innan hans semester började, och den utmaningen klarade han så när som på 3 dagar...därefter var det en rätt så sliten familj som äntligen fick lite ledigt och jag och maken hade medvetet inte planerat in så mycket så det blev lite dagsutflykter här och var.

Två veckor efter skolstart ville vår dotter pröva medicin så förutom att kämpa med information till skolan om hennes svårigheter så fick vi nu ordna så hon kom igång med Concerta. Usch den fungerade inte alls för henne, hon tappade matlusten och blev helt slö. Vi provade även Ritalin men även den upplevde hon som att hon blev konstig av. Tredje försöket gick däremot hem så Elvanse fick henne att piggna till och orka med skoldagarna på ett betydligt bättre sätt. Hon blir inte trött förrän det är läggdags och hon orkar hänga med betydligt bättre på lektionerna. Jag fick ju själv påbörja medicinering mot min ADD och hade liknande problem med Ritalin/Concerta men däremot var det Strattera som gav mig rätt effekt åtminstone vad gäller en känsla av stabilitet och en lugnare hjärna. Det känns som intrycken motas och jag blir inte lika fort trött eller rörig. I efterhand känner jag mig förstås dum som inte påbörjade utprovning av medicin tidigare men sen så tänker jag att allt har liksom haft sin tid, jag behövde göra en sak i taget vad gäller min överviktsoperation, osv. Har du inte testat Strattera kan jag beskriva den positivt, många blir rädda för biverkningar men jag har inte upplevt några. Möjligen viss trötthet men det ger ju många läkemedel som påverkar hjärnans signalsubstanser. Fördelen med Strattera är faktiskt att den inte är beroendeframkallande vilket är en viktigt sak för mig då jag är lite motsträvig rent generellt för sån medicin.

Ja med denna lilla (!) sammanfattning avrundar jag detta inlägg. Jag tar upp den senaste periodens "events" i ett nytt inlägg så får ni smälta detta inlägg så länge ;-) Bjuder på bilderna från renoveringen - vi blev så nöjda!


Före - efterbild gillestugan

Sovrum gillestugan

Nybyggd altan och trädäck


söndag 17 augusti 2014

Sensommaren är här!

Så börjar hösten nalkas, sitter här superförkyld och hänger vid datorn. Jag blev jättedålig på bara ett par timmar igår, men var väldigt trött tidigare under veckan fast att koppla ihop det med att något är på gång att bryta ut i form av förkylning, är inte det lättaste.

Sommaren har liksom lyckats rulla iväg denna sommar med. Vi hade en önskan att få åka en vecka eller så till Norrland, där jag är uppfödd. I år hyrde vi en stuga och det kändes lyxigt, även om stugan var ett gammalt sommartorp som behövde en aning mer kärlek än vi kunde ge (i form av inköp, då det är till salu). Så vi badade en massa, åkte runt och hälsade på släkt och vänner, och hade det riktigt skönt!
Efter 10 dagar lämnade vi vårt fina lilla sommarhus för att samla ihop oss på hemmaplan. Men det var lättare "tänkt än gjort", jag hade ambitionen att åka tillbaks och jobba (arbetstränar för de som inte vet), eftersom det på sätt och vis är enklare för mig att sysselsätta mig ett par timmar än att "bara" vara med familjen. Det där rutinmässiga som ett jobb kan skänka är rätt viktigt och livsnödvändigt för mig, har jag insett.

Så efter två veckors frånvaro (jag kallar inte det ledighet med tanke på den energi det kräver numer att hushålla fem personer med mat, aktiviteter och resor) återvände jag till "min" lilla butik och kände mig rätt så okey den första veckan. Helgen därefter var det som någon slog undan benen från mig, och jag blev så ofattbart trött och orkeslös så pass att jag blev hemma veckan därpå. Här måste jag få skryta om min "nya" chef, som utan ett uns irritation eller skuldbeläggande sa åt mig att ta och vila upp mig. Jag kan av erfarenhet nämna att ett av de svårare problemen jag har är att bli sjuk och behöva vara hemma från arbetet, eller att barnen blir sjuka och jag får vårda barn - det ger mig ofta dålig samvete och jag känner mig riktigt klen. Men det blåser lite nya friska vindar detta år på nåt vis, så jag tog och fokuserade på att vila så mycket och ofta jag bara kunde eftersom jag långt bak i ryggraden kände igen signalerna från mina utmattningsperioder. Det kändes faktiskt rätt så bra att stanna hemma. Rätt så ;-)

Så nu, två veckor senare, är det väl typiskt att snorbacillerna har hittat in i kroppen men jag har en dag till att vila upp mig på (imorgon) så får det bli som det blir på tisdag. Lugn och fin!

Uppdatering rehabiliteringsåtgärd

Har precis varit på avstämningsmöte med rehab-läkaren, samt handläggarna från FK/AF. Där diskuterade vi hur första året varit, att jag nu nått första delmålet att klara av 25 % arbete. Däremot tar mina sjukpenningsdagar slut i november, vilket kan krångla till det känner jag vad gäller vad som händer därefter. Jag vet att de kan bolla runt med mig kring olika "åtgärder" som egentligen betyder att jag fortsätter arbetsträna, fast då under Arbetsförmedlingens uppsikt och ersättning. Det kan bli så under 87 dagar - för sedan kan "jag" återigen ansöka om sjukpenning. Ett väldans moment 22 tycker jag. Det handlar ju egentligen om att jag behöver mer tid för att utveckla arbetsförmågan, eller rättare sagt nå gränsen för vad jag klarar av utan att kollapsa eller sitta och dunka huvudet i väggen :-P
Men Sveriges fantastiska socialsystem bollar liksom runt sjukskrivna/arbetssökande. Handläggarna får allt lägga manken till för att hålla ihop åtgärdsplanen, då rehabiliteringsåret är just under 1 år (fast det går att förlänga ändå enligt handläggaren, vid behov).

Nå väl. Det intressant ändå blev väl läkarens svar på frågan: Vad är det största medicinska hindret i detta fall? Hon menade klart och tydligt att det blir en kombination, där nervskadorna ger värk vilket leder till trötthet, min tinnitus leder till trötthet, min ADD tröttar ut mig och utöver detta har jag sömnproblem. Moment 22 varje dag, året runt. Jag tror faktiskt att de förstod att de kommer inte kunna pressa mig med alltför många timmars arbete i slutändan. Well - let's find out! Är tills vidare sjukskriven i grunden vilket är enormt betryggande eftersom då har vi rätt till fler timmar på förskolan åt vår aktive lille pojk. Dessutom har jag en försäkring som sedan jag blev diagnoserad får en summa varje månad, varje krona räknas! Så kom ihåg det - du kan som sjukskriven har rätt till heltids förskoleplats åt ditt/dina barn, samt kolla eventuella försäkringar.

Ta hand om dig där ute!